Midsommar är inte min grej. Önskar den vore över redan nu. Ska spendera morgondagen med min fina Dixie. Vad vi ska göra? Mest ligga och sova skulle jag tro. Skulle inte ha något emot att göra något, men vet inte vad det skulle vara. Känns inte som att någon vill vara med mig så då får det vara. Ska lägga mig bredvid Dixie och kramas för jag behöver lite närhet. Hej då!

NEJ! Jag är inte gravid! Inlägget heter bara "att skaffa barn".

Sen jag började jobba med "mitt första barn" i höstas så har tanken på barn börjat att ta form. Det är egentligen inte så att jag känner att jag vill ha barn imorgon utan bara att tanken har börjat komma. Nu när jag arbetar med mitt "andra barn" så har jag mer och mer tänkt på det här med att skaffa barn.

I natt när jag jobbade så grubblade jag en hel del. Jag kan säga att jag absolut skulle vilja ha barn, men jag är inte säker på att jag skulle vilja ha biologiska barn. Anledningarna till detta är flera och jag känner inte att jag skulle vilja delge de i dagsläget. Att skaffa fosterbarn eller adoptera är något som jag är öppen för. Lite känner jag på något sätt att det skulle vara mitt sätt att bidra till en bättre värld. Det samma gäller väl egentligen djur, jag skulle hemskt gärna vilja skaffa flera omplacerings hundar.

Åter till det här med barn. Barn är oslagbara, men samtidigt väldigt väldigt sårbara. De förtjänar all kärlek de kan få och att få ge någon som gott miste om närhet och uppmärksamhet känner jag är stort.

Känner att jag kom av mig lite. Men visst kan det ligga något i det?

Det är bara att jag inser att jag inte kommer att vara duktig på att uppdatera ofta. Men vad gör väl det? ;)

Jag har senaste tiden haft sjukt ont i nacken till och från, det spänner och strålar upp i huvudet så jag får dessutom en otroligt charmig huvudvärk som får mig att vilja skjuta mig själv. Men har tid hos Lollo på lördag så då blir jag som ny hoppas jag. :)

På hundfronten går det som smort! Dixie är så otroligt duktig och suger åt sig allt som en svamp. Hon tycker att det är super skoj att få lära sig. Dessutom så är det valpträff den 17 juni som vi tänkt åka på och det ska bli kul!

Mer vet jag väl egentligen inte vad jag ska skriva. Jo! Var på picknick med Micke och Dixie i lördags, det var super mysigt. Låg på en filt i solen och myste! :) Kan ha världens finaste pojkvän. Är lite drygt två år sedan som vi började träffas (ja jag är en nörd som har koll på det 8-)). Förstår inte vad han ser i mig men något bra måste jag ju ha gjort iaf som får vara en del av hans liv.   

Fy vad dålig jag är på att uppdatera! *slå på fingrarna*

Det händer grejer här iaf vill jag lova. Förra veckan var sista dagen på kursen med Dixie, lite tråkigt men ska bli kul att gå en till vad vet jag inte än. I lördags var sista natten på jobbet. :/ Känns tråkigt men ändå bra. Har nytt på g så det går ingen nöd på mig iaf. Dessutom har jag fått tid på unga vuxna, ska bli skönt att få komma dit.

Dixie är super duktig och det går så himla bra med henne! Känner mig lite stolt att hon är så duktig med tanke på att det är första gången som jag tränar en valp. :) Just nu ligger hon på min arm och det är aningens jobbigt, tur att hon är söt och inte speciellt tung (3.9 kg). Hon har förresten gått från valp mat till vuxen mat, köpte en 12 kg säck. Räknade ut att den skulle räcka i nästan 7 månader. Med Minga räckte en sån säck i drygt 1 månad, liiiite skillnad. (:

Nej nu ska jag ta och krypa ner i sängen (om nu pojkarna som sitter vid datorn i samma rum kan tänkas vara lite tysta, men dom får hållas (;), simma lugnt!

Jag kom på att jag glömt bort att berättat hur det gick förra helgen när Dixie fick spåra för första gången. :) Kan säga att hon ÄLSKADE det! Alla vovvarna var jätte duktiga men Dixie var snäppet vassar än de andra. Alla fick gå två spår var. När det var dags för andra spåret för Dixie så visade hon verkligen att hon både kunde och ville. Jag går ut i skogen drygt 30 meter och Monica, vår fröken, stod och höll i Dixie under tiden. Först skäller tokan för att jag ska komma tillbaka. Sedan när jag kommer tillbaka blir hon jätte glad och när jag tagit över linan så är hon nöjd och ska iväg på en gång! :) Så jäkla kul!

I onsdags var det näst sista gången på kursen och alla hundarna har gjort framsteg. Jätte kul att se. Dixie som är yngst har lite svårare med koncentrationen än de andra. Men hon blir bara duktigare och duktigare. 

I dag har jag och skruttan vasrit ute i drygt en timme i skogen och powerwalkat. Passade dessutom på att träna lite sitt-stanna kvar och la ett spår. Spåret gick sådär men bättre lycka nästa gång! :))

När allt omkring mig rasar och när allt känns svårt, då finns det bara en enda som får allt att kännas lättare - Micke. Ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna någon som honom i mitt liv.

När tårarna rinner och du lägger armarna om mig så vet jag att det är här jag hör hemma.

När leendet växer och du lägger armarna om mig så vet jag att det är här jag hör hemma.

När skratten letar sig fram och du lägger armarna om mig så vet jag att det är här jag hör hemma.

I din famn vill jag alltid vara.

Jag känner mig så svag, jag känner mig så dålig. Som en svag och dålig människa. Varje gång jag tappar greppet och det påverkar dem i min omgivning blir jag bara ledsen och arg på mig själv. Jag borde efter alla dessa år veta att det är såhär det är, att det är såhär det blir. För varje gång så rasar allt lika mycket och jag betivilar att det någon gång kommer att bli så pass bra att jag kommer få slippa hälften av smärtan.

Det började i fredags. Skulle gå och handla, precis som alla andra. Efter bara någon minut började luften att bli tunnare och väggarna rörde sig allt närmare. Jag bokstavligen rusade mig igenom affären och missade hälften av det jag skulle handla. Väl hemma i hemmets lugna vrå la jag mig på soffan och kurrade ihop mig med en liten pälsboll som skulle ligga nära. Jag vet inte när jag hade en panikångestattack senast. På sätt och vis är det väl bra att jag inte kommer ihåg det, att jag får njuta av framgång och förtränga motgång. Igår kom det iaf igen, panikångesten. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra men det ska bli bra. Det måste bli bra.

När jag var 17 år fick jag diagnosen depression och blev sjukskriven från skolan under tre månader. Sedan dess har det varit upp och ner, fram och tillbaka med mediciner, ångest, pnikångest och andra svallande känslor. Även en kamp om att försöka få rät sida på livet och försöka hitta rätt. Idag, nästan 5 år senare, vill jag påstå att jag kommit en bra bit. Jag klarar större delen av tiden av att leva med allt det här och egentligen så behöver jag inte bli påmind om det dagligen. Men när dagar som dessa kommer känns det som att jag är tillbaka på ruta ett, även om skillnaden på idag och förr är stor. Jag vet att det märks tydligt på mig utåt när jag inte mår bra men de stunderna minskar för varje dag som går. Men att vara stark innebär inte att man aldrig faller, utan att man reser sig varje gång man fallit, visst?